Mot Stockholm!

Då var det dags för sista etappen och den stora festen på Stortorget. Den där festen som plankpojken knallat till från Mora ;0)

Då har Voltaren strykits på hälsenan och fötterna har klämts i vandrarkängorna för sista gången på ett tag. Plankpojken har t om haltat in i duschen på morgonen. Sockendräkterna är på hos de som har, det råder spänning i luften :0) Även Grangärdedräkten finns på plats!

Morgonen började med en härlig hyllning till vårt fantastiska grannland Norge. Födelsedag har de och plankpojken tog ton (har ju vandrat med norrmännen efter att jag släppte marschfarten). Det blev:

Ja vi elsker dette landet av Björnstjerne Björnson

"Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem furet,

vejrbidt over vandet, 

med de tusen hjem.

Elsker, elsker det og taenker

på vor far og mor

og den saganat, som saenker

drömme på vår jord."

Sedan bar det av mot Stockholm där första stoppet blev i Solna.

Sedan genom  Norra begravningsplatsen mot Karolinska och Dalagatan.

Med lätta steg ;0) trampade vi vidare mot Wasahof där Johan Spendrup bjöd oss vandrare på öl idag :0) Etappens sista vattenhål och gott var det! Dessutom var det bra läge för oss vandrare att lufta fötterna!

Vemodet kom lite sakteligen på Wasahof. Mitt i glädjen och stoltheten kom insikten om att vi vandrare skulle skiljas åt efter 12 dagar. Nummer byttes och tårar fälldes. Möten från senaste två veckorna knöts samman och nya vänskapsband. Det var dags för oss att vandra vidare mot Skeppsholmen för att samlas för kortegen mot Stortorget och den stora avslutningsfesten.

Med spelemän, sockendräkter och flaggor knallade vi från Skeppsholmen till Stortorget där nära och kära tog emot oss :0) Om två år är det dags igen! Då kommer plankpojken åter till Stortorget efter en 36 mil lång vandring i kullornas fotspår!

Forts. ur Anteckningar om svenska qvinnor av Wilhelmina Stålberg (P.G Berg, 1864, Stockholm).

Ändtligen kom våren och sällskapslifvet upphörde. Man skingrade sig åt olika håll, för att under sommaren söka helsa och nöje i naturens sköte, och äfven den sköna Carin försvann ur staden, för att rik -- ja i sanning mycket rik, för en person af hennes stånd -- återvända till hemorten. Hon återkom aldrig mer till Stockholm; och säkert var ock detta det klokaste; ty ingenting är så ombytligt, som publiken, särdeles i en folkrik stad, och kanske torde ingen enda af de oräkneliga sällskapskretsar, hvilkas rodocka den unga dalflickan den ena vintern var, ens velat se henne, under den påföljande. Det sades ock, att hon der hemma hade gift sig med en "mas", troligen en hjertans kär, som förut intagit hennes hjerta. Men det har också berättats -- om med full sanning känner man icke -- att mannen hon fick skulle varit elak emot henne och, sedan han väl kommit i besittning af de pengar hon samlat, beskyllt henne för, att ej hafva fått dem på ärligt och anständigt sätt.
Äfven andra hennes landsmän, hvilka alls icke kunde begripa, att hon skulle kunna kallas vacker, påstås hafva hatat och smädat henne, för det hon gjort sig "till ett spektakel" för en skådelysten hop. -- Stackars liten Carin! så föga glädje hade hon af sin oförlikneliga skönhets herrliga gåfva.