Vi har passerat, det som förr var Dalavägen. En bil stannade och en glad hälsning fick vi. Det var en kille som kände igen oss. Vi hade vinkat åt han i Långshyttan för en vecka sedan. Häftigt!
Mot Dalkarlsbacken! Med ganska lätta och bestämda steg kände vi pulsen av storstaden!
Dalkarlsbacken anlades 1665 och räknas som Sveriges första statliga vägbygge. Detta arbete anses ha varit ett av de första mer organiserade vägbyggena i landet. Arkitekten belönades med en kunglig medalj för sin insats. Dalkarlarna 3 000 liter öl att dela på i bonus. 200 dalkarlar hämtades från dalaregementet för att bygga en 200 meter lång mur av obearbetad natursten, som utgör själva "backen". Byggnadsmaterial togs från ett närbeläget klapperstensfält.
Behöver jag ens nämna att Dalkarlsbacken såklart ligger på gamla Enköpingsvägen i Upplands- Bro. Ni kanske har märkt att plankpojken varit något förundrad och nyfiken över att alla vägar leder till Enköping och att det aldrig är långt! Har beslutat mig för att närmaste året promenera till Enköping! Kan inte handla om mer än en dagsetapp, eller kanske två :0)
Fantastiskt väder, solen sken och det börjar sjunka in att man gått från Mora- Stockholm! Ganska galet! En bra dag att gå och vara stolt över sig själv :0)
Vi har gått både på stigar och vägar och en sån här dag har allt varit ok. Att fötterna är så svullna att de inte kan klämmas in i ett par flip-flops, det är liksom helt ok!
Ett par tårar föll ned för kinden när vi passerade milstenen och kom in i Stockholms stad :0)
Här kan vi verkligen se det bästa av Stockholm som jag kommer att bära med mig hem till Dalaskogarna!
Många fester har plankpojken gått till och gått hem ifrån. Dock har det aldrig varit 36 mil långa promenader...nu hoppas vi på en riktig Dalafest imorgon på Stortorget :0)
Forts. ur Anteckningar om svenska qvinnor av Wilhelmina Stålberg (P.G Berg, 1864, Stockholm).
" Emellertid blef hennes uppträdande på Stortorget nu mera icke långvarigt, ty platsen blef sannerligen alltför trång till rymmande af den för hvarje dag mer och mer tillströmmande nyfikna hopen. Icke heller behöfde den sköna Carin nu mera söka sitt bröd genom mjölkförsäljning, då en lättare och vida angenämare utväg att förtjena det yppade sig för henne. Hon hemtades nemligen, eller tingades, från hus till hus i de förmögnare och förnämare kretsarne. Allt hvad Stockholm på den tiden egde lysande, ja, en hvar, som gjorde blott det ringaste anspråk på att få räknas bland de fashionabla, måste någon afton bjuda främmande till sig, för att se "vackra dalkullan". I alla upptänkliga kretsar, nedifrån de borgerliga, till och med hofvets, ja, sjelfva de kungligas, ville man se och se om igen och riktigt inprägla i sitt minne detta ideal af skönhet, som, naturligtvis, aldrig återvände hem till sitt qvarter, utan gåfvor i penningar och andra värdefulla saker. Man såg, man beundrade, och de extasierade utropen, särdeles bland damerna, hade så när aldrig tagit slut. Från den ena kretsen måste Carin lofva sig till en annan, och det qväll efter qväll, så länge vintersäsongen varade; ty alltid var det någon familj, som icke var bortbjuden, eller på bal eller opera, alltid var detnågon som hemma hos sig hade större eller mindre bjudning, och då måste man ju visa den vackra dalkullan, eljest dugde det icke. -- Det vissa är, att Stockholmssupéerna voro, den vintern, betydligt mindre tråkiga och sömngifvande, än de vanligen äro, och önskligt vore, om, efter mer än trettio års förlopp, ett nytt fenomen af samma slag uppenbarade sig, för att blåsa en flägt af lif i dessa döda och dödande societetsnöjen, såsom de så oriktigt benämnas."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar