Kyligt såhär på morgonkvisten, men varken snö eller regn trillar ned, så lite nöjd får man vara :0)
Prästen läste en vacker psalm och välsignade vår tur, spelemannen han festade loss och skickade iväg oss till glada toner.
Plankpojken har lämnat broddarna hemma och hade faktiskt tänkt att komma till storstaden med en schysst solbränna, lördagkväll och allt ;0) tveksamt dock, för idag får man vara glad åt att det är nån plusgrad!
För ska vi vara riktigt ärliga, så gör plankpojken en väldigt annorlunda resa jämfört dalkarlarna och kullorna från förr.
Det är inte för att försörja familjen, utan ren avkoppling :0) Vi behövde inte gå mer än 5 km till Färnäs bygdegård, innan några glada bybor bjöd på Blåbärssoppa.
Plankpojken har idag fått uppleva en väldigt fin och välorganiserad vandring och banmarkeringarna har varit många!
Trots detta har jag lyckats gå vilse några gånger...
Efter att ha strosat fel ett par gånger, tänkte jag att det är lika bra att ta rygg på en som ser ut o veta vart han ska :0)
Turen gick vidare mot Norra Bomansberg...
...och sedan södra Bomansberg där det serverades macka och Gustavskorv, samt blåbärssoppa! Ingen av vandrarna var rädda för att stoppa i sig någon hästkött efter 14.5 km vandring! Här var inte Findus och lasagne någon större katastrof ;0)
Fantastiska timmergårdar, plankpojken fantiserar om nya livsprojekt...
Att inte farsan och plankpojken var hit och hämtade inspiration :0) Men jag har ju en hel del mark....så i nån hörna kanske.
Nu är vi i Ingärdningsbodarna och nu är det inte mycket kvar innan dagens etapp är avverkad! Bara 4 km kvar och dagsetappen är fixad, här blev det middag och skrönor. En riktigt trevlig dag!
Hade man varit kulla på 1800-talet hade man avverkat sträckan barfota för att spara på sulorna och fortsatt två mil till Leksand! Och sedan hade man gått på dans...
Ur Anteckningar om svenska qvinnor av Wilhelmina Stålberg ( P- G Berg, 1864, Stockholm).
Carin, en vacker dalkulla, som under året 1833 gjorde furore i Stockholm. Vacker är ej rätta uttrycket här, ty flickan var verkligen mer än vacker - hon var utomordentligt skön, ja, så skön, att få personer tyckte sig någonsin hafva sett hennes like, så skön, som det mest idealiska porträtt någonsin kan vara, som den mest eldiga fantasi kan beskrifva, eller afmåla. Hon var liten, späd och fin, med små händer och fötter, således icke alls liknande dessa vanliga arbetets och fattigdomens döttrar från den bergiga dalprovinsen, hvilka, groflemmade och bastanta, med runda ansikten, röda kinder och yppigt svällande former, vittnande om helsa och liffullhet, årligen vandra från den fattiga hembygden, som ej mäktar lifnära dem, bort till andra trakter af riket, att med tungt arbete förtjäna sitt lifsuppehälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar