Har lärt mig ta tunneln!

I morse lämnade vi nattens värdinna med ryggsäcken full av godsaker. Med vemod upp mot tempel 88! Den är inte bara på toppen av ett berg, den är en bra bit på andra sidan. Jag skulle dra iväg i ett bra tempo, som skulle knalla 15 km mer än de andra! Fanns inte på kartan, idag njöt vi bara av att knalla, insupa atmosfären och ta vara på sista stunden med varandra! På vägen förstod jag att alla skulle till tempel 1, med buss! Följde med i bussen för att dra ut på avskedet, klev av vid tempel 10. Imorgon knatar jag lugnt i min ensamhet till tempel 1 och fullbordar resan! 

Efter ca 7 km kom vi till Shikoku Pilgrimage Community Center, där vi utnämndes till Henro Ambassadörer och fick ett litet bevis och en pin. Har ett stort ansvar på mina axlar, då jag är den förste svensken som passerar! På centret fanns en modell på ön och alla tempel! Måste säga att jag var sjukt stolt över mig själv när jag såg alla berg! Som vi skrattade åt minnen och våra olika erfarenheter på vår resa till de 88 templen :o)

För ska vi vara ärliga så har inte min resas huvudsyfte varit att komma till alla tempel av religiösa skäl, min resa har fullbordats genom alla steg som tagits mellan templen! Självklart är det skönt att åka hem med 88 stämplar i boken, men det är mötena med människorna som jag framförallt tar med mig! Och alla steniga och omöjliga stigar som man övervunnit.

Det har varit en tuff dag uppe i bergen, påminde lite om när jag vandrade GR 20 på Korsika! Den blev definitivt lättare av att vi vandrade tillsammans. Har ju annars haft med mig min ledsagare Koba Dashi vars budskap är att "vi gör denna resa tillsammans". Han är dock något stel och väldigt tyst, förutom klonk, klonk, när jag slår han tillräckligt hårt i backen, så idag var det trevligt att gänget höll ihop! 

För är det nåt som Koba Dashi har lärt mig så är det att man kan vara starkare tillsammans. Har faktiskt insett att man inte behöver göra allt själv för att det ska bli bra, att styrka kan vara att våga ta hjälp och släppa in någon annan i ens liv. Stort för mig, självklart för många andra! Har börjat spåna på nästa vandring och kommit fram till att sällskap kanske inte är så tokigt! Vore skönt och kunna smyga ned vinpavan i någon annans ryggsäck ibland ;o) 

Okubuji, tempel 88

Den lyckan vi alla kände då vi äntrade tempel 88 är obeskrivlig! På nåt sätt känns det klart nu, luften gick ur en och nu vill man bara njuta av denna härliga känsla ett par dagar!