Vilse i Japan efter tempel 12.

Vi var tre tappra som lämnade boendet med en extrem utmaning! Vi skulle ta oss upp 13 km till tempel 12 och 9 km till mot tempel 13. Hmm, planen var bra, bara att alla gick vilse på olika håll...vid middagen kan vi konstatera att två liftade hem och en åkte taxi...inte illa pinkat av mig och vara en av de två som liftade! Känns liksom lite mer pilgrimsaktigt än att ta taxi :o)

Mot tempel 12 gick vi och det var fantastisk natur och ett party av blod, svett och tårar.

För att inte vara alltför dramatisk så var det blodsmak i munnen, det rann svett från ställen jag inte visste existerade och tårarna under dagen hade kunnat försörja ett mindre land på vatten ;o)

Vår plan för dagen hade varit att lämna väskorna vid 6,5 km uppför vid Ryusui-an, där kvällens värd lovade plocka upp dem. Så långt funkade planen...

...bara att det var så mycket brantare upp till tempel 12 än vi kunnat förutspå. Framförallt kunde vi inte förutspå att man gjort stigen rakt upp, med hjälp av stenar och stockar som fick agera trappsteg. 

Har ju någon gång sagt att när jag blir blir pensionär ska jag börja konstruera gångjärn  till spanska toalettdörrar,  kan även tänka mig att ge en kurs om serpentinvägar på Japan! 

Förstår verkligen att resan till tempel nummer 12 sållar agnarna från vetet. En del hamnade långt efter, en del kommer att ta hand om kropp och fötter under morgondagen och några kommer fortsätta resan vidare.

Vid middagen fick jag den finaste av komplimangerna. Jag hade varit min vandrarväns Koba Dashi under dagen. 

Mitt småskrattande och mina dråpliga historier från världen hade gjort att han orkade vandra vidare idag. 

Efter närmare 6 timmar av klättrande kom denna reklamskylt och vi visste att vi var nära. Det roliga är att det är reklam för riktigt god japansk öl! Asahi betyder, (om jag fattat det rätt), soluppgång. Strax innan hade jag sagt några uppmuntrande ord om vi snart var uppe och sedan efter en mils snabb nedförsbacke kunde vi njuta av en kall Ahasi på boendets altan. Lät gott tyckte min vän, men inte ok. Han blev nämligen något bekymrad över att jag skulle dricka en öl före middagen! 

Sista hundra metrarna mot templet var det en trevlig promenad med pelare som alla har en lampa. Vid mörkrets infall lyser de vackert uppe på berget. 

Har nog aldrig blivit så glad över att se ingången till ett tempel! 

Det första jag gjorde var att annonsera om min ankomst med en klockringning, är brukligt, men har inte gjort detta på alla tempel. Kändes bara så rätt vid nummer 12! 

Tände rökelser och ljus och lyssnade på bönen. Fantastiskt vackert! Sedan var det dags att få stämplarna. Blev riktigt förvånad när killen på kontoret frågade om jag gått upp. Antar att de som går upp har ett annat pris på stämplarna än de som åker bil eller buss! Tänkte smacka till han ett tag, men insåg att det antagligen inte är ok enligt Koba Dashis budord. 

Sedan började den spännande resan hem! En hade redan försvunnit på skogsvägen. Hamnade efter några timmar tillbaka där vi droppade bagaget och fick ta taxi hem! Vi två planerade att gå ner olika väger, jag via leden och min kamrat skulle ta bilvägen.

Efter några timmar förstod jag att jag var tokfel och bad om hjälp att bli visad vart jag var och vart jag skulle! Killen tog in mig i bilen och det enda jag fattade var Settai, settai. Skamset tacksam var jag och ca 40 minuter senare kom jag hem. Inser att den killen i sin tur var min Koba Dashi idag, hade inte han kommit, skulle jag nog gå fortfarande :o)

Men det bästa av allt, jag fixade tempel 12 och min resa fortsätter imorgon, kanske med lite stela ben! Känslan i kroppen är oövervinnerlig och känner mig fit som en bergsko!