Reflektioner och möten

Jag tror att de flesta som kommer till Japan at ett intresse och en hel del kunskap om landet och kulturen i bagaget. Jag måste erkänna att jag hört talas om Manga och att animeringar överhuvudtaget är stort i Japan. Vet att många svenska artister har gjort sig ett namn i Japan och hoppas innerligt att man äter Sushi i Japan. Min oro över sushin baseras på att inte en jäkel i Ungern hört talas om min favoritbakelse Budapestbakelse och nej, vi äter inte finska pinnar i Finland! Sedan visste jag att jag skulle till ett teknikälskande land. Detta har visat sig stämma överens med min föraning, då jag inte behövt bemöda mig med att spola toaletten en enda gång än. Den fixar det helt själv! Här räcker det med att sitta ner, göra sitt och resa sig upp och gå. Tänker bespara er läsare detaljerna om exakt vilka knappar jag provat ;o) 

Känns lite amerikaniserat också, här finns gott om både McDonalds och Starbucks och skyltarna talar inte bara om hur man gör utan även hur man inte gör :o) Det är väl Amerika i ett nötskal!

Tänk vad jetlag kan göra, endast jag är vaken i Japan...filosoferandes om toaletter. Ska även berätta om en söt historia jag hörde på planet igår natt. Om hunden Hachiko, i Japan har man lagt till chuken Hachiko som betyder "trogna hunden Hachiko". Hachiko följde sin ägare till Shibuya järnvägsstation varje morgon och kom och mötte upp varje kväll vid arbetsdagens slut. En dag kom inte husse hem, då han dött av en stroke på jobbet. Hachiko fortsatte att gå till stationen under återstående 9 år av sitt liv. Hachiko har blivit känd världen över och en viktig symbol för lojalitet och vänskap. På stationen finns en bronsstaty med Hachiko som är en känd mötesplats i hela världen. Misstänker dock att jag inte hinner med någon träff och rendezvous vid Hachiko statyn denna gång. Det får bli en annan resa! Eftersom jag inte tog mig till Tokyo inatt blev det en bild på min första settai från första vandringsdagen. Lika bra att äta upp dem varteftersom så att de inte väger i ryggsäcken. Settai är gåvor som folket ger till pilgrimer. Det kan både vara mat, dryck, pengar som skall offras i templen. Fick prov på en annan slags settai. En 100-åring (minst) pinnade på i ett par kilometer med mig för att visa vägen! Hon trodde nog att jag aldrig skulle hitta rätt!

Med närmare eftertanke känns det inte så troligt att någon skulle vilja träffa mig vid Hachiko. Här går de flesta med munskydd och lite tillknäppta leenden. En annan går omkring med öppna famnen och ler mot alla, men det tillhör nog inte inte den japanska kulturen till. Med det sagt vill jag dock säga att det är ett fantastiskt hjälpsamt folk när man tabbar sig eller inte har en aning om vart man ska, hur man tar sig dit och hur beter man sig under resans gång :o)