Bygget har dragit igång igen!

Det har varit tyst om bygget länge nog nu. Bygga hus i sju år tog liksom ut sin rätt och det blev några långa härliga byggfria månader. Senaste byggbilden var på den där biblioteksdörren som ska slipas och lackas. Ska är rätt formulerat, den är fortfarande oslipad och olackad i vardagsrummet ;o)

 

Under våren har vi chillat, plankpojken har pilgrimsvandrat på Shikokuön i Japan och besökt 88 tempel. Lång semester på nästan sex veckor som krävde lika lång vila vid hemkomst. Nästa semester har jag kommit överens med farsan om att jag ska vara piggare när jag kommer hem...inte mer sliten ;o)

 

Lärde mig massor, fick en ny syn även på byggandet och kan bara konstatera att den bästa lärdomen blev att man ibland behöver lite genvägar. Har skippat restaureringen av gamla fönster till verandan och beställt nya. Enkelt och smidigt, levererades hem färdiga och bara för farsan att montera upp! 

 

Måtten är beräknade utifrån att plankpojken vill ha lite vägg mellan rutorna. Vill inte ha ett inglasat utrymme utan en mysig veranda för långa hösthäng. Lite vägg gör att man kan ha lite mysiga grejer på väggarna...för grejer det har plankpojken gott om ;o)

 

Rutorna kom på plats och monteringen av dubbeldörrarna skulle sparas till idag. Varför flytta på saker när man återigen hittat lite sug efter att bygga bo. Både farsan och jag kände att det är lika bra att köra på (mest farsan) och vips var dörrarna på plats! 

 

Det bästa med dörrarna är att vi inte hunnit montera dit låset. Dörrarna går än så länge bara att låsa från insidan ;o) Så när plankpojken och chefen har sovmorgon, då är det sovmorgon för farsan kommer inte on ;o) 

Har lärt mig ta tunneln!

I morse lämnade vi nattens värdinna med ryggsäcken full av godsaker. Med vemod upp mot tempel 88! Den är inte bara på toppen av ett berg, den är en bra bit på andra sidan. Jag skulle dra iväg i ett bra tempo, som skulle knalla 15 km mer än de andra! Fanns inte på kartan, idag njöt vi bara av att knalla, insupa atmosfären och ta vara på sista stunden med varandra! På vägen förstod jag att alla skulle till tempel 1, med buss! Följde med i bussen för att dra ut på avskedet, klev av vid tempel 10. Imorgon knatar jag lugnt i min ensamhet till tempel 1 och fullbordar resan! 

Efter ca 7 km kom vi till Shikoku Pilgrimage Community Center, där vi utnämndes till Henro Ambassadörer och fick ett litet bevis och en pin. Har ett stort ansvar på mina axlar, då jag är den förste svensken som passerar! På centret fanns en modell på ön och alla tempel! Måste säga att jag var sjukt stolt över mig själv när jag såg alla berg! Som vi skrattade åt minnen och våra olika erfarenheter på vår resa till de 88 templen :o)

För ska vi vara ärliga så har inte min resas huvudsyfte varit att komma till alla tempel av religiösa skäl, min resa har fullbordats genom alla steg som tagits mellan templen! Självklart är det skönt att åka hem med 88 stämplar i boken, men det är mötena med människorna som jag framförallt tar med mig! Och alla steniga och omöjliga stigar som man övervunnit.

Det har varit en tuff dag uppe i bergen, påminde lite om när jag vandrade GR 20 på Korsika! Den blev definitivt lättare av att vi vandrade tillsammans. Har ju annars haft med mig min ledsagare Koba Dashi vars budskap är att "vi gör denna resa tillsammans". Han är dock något stel och väldigt tyst, förutom klonk, klonk, när jag slår han tillräckligt hårt i backen, så idag var det trevligt att gänget höll ihop! 

För är det nåt som Koba Dashi har lärt mig så är det att man kan vara starkare tillsammans. Har faktiskt insett att man inte behöver göra allt själv för att det ska bli bra, att styrka kan vara att våga ta hjälp och släppa in någon annan i ens liv. Stort för mig, självklart för många andra! Har börjat spåna på nästa vandring och kommit fram till att sällskap kanske inte är så tokigt! Vore skönt och kunna smyga ned vinpavan i någon annans ryggsäck ibland ;o) 

Okubuji, tempel 88

Den lyckan vi alla kände då vi äntrade tempel 88 är obeskrivlig! På nåt sätt känns det klart nu, luften gick ur en och nu vill man bara njuta av denna härliga känsla ett par dagar! 

Mot tempel 88

En konstig dag blev det för rallaren idag. Började med att gå tokfel när jag lämnade Takamatsu. Upp till tempel 84 hade jag egentligen 5 km, med tokfel pratar vi om tre timmar och 15 km vilket skulle bli ett bekymmer senare under dagen! Har tryckt ihop schemat dessa sista dagar så att jag hinner gräva lite i Tokushimas shoppinggata. Känns ju inte som att jag kommer tillbaka för nån shopping på ett tag, innan sommaren åtminstone ;o)

Det bästa med att gå fel var ändå att jag hittade ett fik och fick mig en stadig frukost som visade sig bli en brunch. För i det här landet är t o m frukosten en tre-rätters! 

Avverkade tempel 84-87, trots att jag fick ta taxi en bit till sista templet. Känns sådär, inte att åka bil, det var bara bra! Bara det att taxichauffören gav pengar i O-settai, vilket resulterade i att han gick minus på att plocka upp en pilgrim. 

Fyra tempel och två berg senare har man i tanken börjat summera detta äventyr. Alla möten med människor, naturen, Koba Dashi, vad har jag lämnat bakom mig och vad ser jag fram emot härnäst. Det blev även lite utav sista middagen med nuvarande gänget. Både ölen och saken flödade och det blev en lång och härlig middag där vi summerade våra resor och förbättrade världen. Lite tårögd lämnade jag middagen för nästsista natten på futon. De andra åker hem till sina jobb imorgon efter att ha besökt tempel 88. Min "kechigan" (sista templet på turen) blir tempel 1, så efter att jag besökt tempel 88, har jag fyra mil kvar på min tur. Vissa tänker att kechigan uppnås när man besökt alla 88 tempel, andra tänker att det inte uppnås innan man fullgjort cirkeln. Som den sanna självplågare jag är har jag tagit fasta på det senaste förslaget ;o)

Mt. Uppenji och frieri

Det har hänt mycket sedan sist jag skrev några rader! Har kommit hela vägen från tempel 43 till 80 och har endast några dagars vandring och ca 140 km kvar. Det har varit dåligt med bra internet och när det funnits har jag pysslat med annat :o) Kom helt enkelt in i upplysningen och lade ifrån mig mobilen ;o) Som ni kan se på bilden under, så har jag även lämnat Ehime och upplysningen bakom mig, kommit till Tokushima och här uppnår man Nirvana. Är inte där riktigt än, men måste säga att jag är lite lätt euforisk över tanken att jag snart tagit mig runt ön! 

Umpen-ji, tempel 66

Hittades av Koba Dashi när han var 16 år och då var året 789. Han var inspirerad av bergens aura, vilket genast ger mig förklaringen varför jag fått knalla uppåt så mycket dessa fyra veckor! Templet är på den högsta punkten av alla 88 tempel och är den äldsta av Tokushimas tempel!

Man önskar på något sätt att man skulle orka sätta sig in i alla tempel bättre, men efter en halv dags klättring är man bara nöjd över sig själv för att man tog sig upp! Innan klättringen hade jag varit in på Udon (nudlar) till lunch och satt brevid tre herrar som åkte bil runt ön. Efter att ha ätit och de fått klart för sig att jag var från Sverige, friade en av de äldre herrarna   för den yngre herren  i sällskapet. Tackade nej och gav mig iväg. Hann bara gå några hundra meter innan en bil saktade ned och grabbarna gav mig en påse godis. Försäkrade sig även om att jag verkligen ville gå upp för berget. Halvvägs upp undrade jag vad jag gjort? Fru i Japan kanske inte hade varit så tokigt...väl uppe var jag nöjd över att fortfarande vara ogift :o)

Tempo på dagarna, slött på kvällarna!

Några dagars vandrande har passerat sedan tempel 40. Det har gått upp och ned med många tidiga morgnar och sena kvällar på Japans vägar!

Meisekiji, tempel 43

Avslutade torsdagen med tempel 43 som på något sätt var så lugn och stämningsfull. Till saken hör att jag avvikit från rutten för att försöka få tag på ett boende inför fredagen. Glömde Koba Dashi på 7-11 och gick vilse ett par gånger mot tempel 43. Märkte inte att min vandrarvän var borta innan jag stod vid templet! Oops, där vart det klart att det inte är jag i sällskapet som navigerar.

Fredagen blev en lång och regnfylld dag med svårtillgängliga tempel. På morgonen tog jag buss i anslutning till tempel 45 då även detta var ett tempel man knatar fram och tillbaka till!

Iwayaji, tempel 45

Tufft, tufft, tufft var det upp till templet men då anses templet vara "nansho", svår plats. Enligt sägnen har Kukai fått templet av en mystisk kvinna vid namnet Hokke-Sennin. Lite min humor måste jag säga, skulle jag ge bort ett tempel till mina vänner skulle jag också välja att placera det på ett "nansho" ställe ;o)

När man sedan knallat tillbaka till tempel 44 och tar riktningen mot Matsuyama City kommer man efter några km till Misaka-Töge Pass. Fantastiskt vackert och galet halt då regnet öste ned. Det var många pilgrimer som hoppade över passagen och tog bussen in till stan. Har åkt buss redan så denna passage ville jag verkligen ge mig ut på!

Var så värt varje meter! Hade dock en livförsäkring med mig. Pratade med en koreansk kille på busshållplatsen som inte vågade sig ned i regnet. Han insisterade på att byta nummer så att jag kunde messa honom att  jag  var ok. Messet gick från Japan till Sverige och sedan till Korea och tillbaka till Japan igen :o)) Måste säga att här tar vi hand om varandra så mamma kan sluta oroa sig :o))

Efter passagen fortsatte jag att besöka tempel 46, 47 och två minuter innan stängning rusade jag in på tempel 48. Templet i sig stänger inte men kontoret som fixar stämplarna i boken. Genomblöt åkte jag till hotellet och bestämde mig raskt för att stanna 2 dagar i Matsuyama City. Grejerna fick torka och så kunde jag ta resterande tempel, 49-51 utan packning! 

Ishiteji, tempel 51

892 fick templet sitt namn som betyder stenen i handen-templet. Har fått sitt namn efter att ett barn sett världens ljus med en sten i handen. Hela tempelområdet är som en liten egen by mitt i stan och har enormt mycket budskap framförallt om fred och givmildhet. Här är en ring för just detta budskap! Eftersom många klev igenom den, gjorde även jag så. Anledningen kan inte vara annat än bra :o)

Inne på området kunde man även köpa sig grillade Mochi. Självklart testades detta, även om jag fortfarande inte vet vad jag åt! Tror att innehållet var fikon...vad degen är gjort av är ett mysterium för mig!

Upplyst mot tempel 40.

Från ett fortfarande nedsövt Sukomo vandrade jag iväg mot höjderna. Verkar som att alla morgnar börjar med en rejäl uppförsbacke! 

Snart gick solen upp och det visade sig bli en tuff men fantastiskt vacker vårdag. Överallt blommade vilda och planterade blommor. Många blommor känner man igen hemifrån, vilket skulle kunna motivera till att man kan prova plantera lite nya japanska sorter i Dalaskogarna!

I övrigt börjar det här och där märkas att vandrare har många mil i benen. På Compostelan var det ganska vanligt att vandrare hängt upp sina kängor, här är det fler än mig som fått skavsår av sin hatt!

Uppåt gick det hela vägen till toppen och det var ingen dålig bergstopp! Här går vi nämligen från Kochi prefektur till Ehime. Från det asketiska levernet mot upplysningen. Känns rätt i tiden, skavsåren i fötterna och på pannan börjar läka ut! Kroppen börjar kännas stark och man har blivit bättre och bättre på att beräkna hur långt man orkar gå per dag. Lite upplyst känner man sig nog :o)

Idag fick jag sällskap på min vandring av en japansk tjej som jag träffat på ett av vandrarhemmen ett par dagar tidigare. Här kunde hon berätta att det sägs att Koba Dashi vilar under bron vilket gör att man inte får slå med gåstaven i backen när man knatar över. Vi vill ju inte väcka Koba Dashi! Ser dock ut som att bron fixats till på senare år. 

Kanjizaiji, tempel 40

Blev inte mer än ett tempel denna dag trots över 3 mil i benen. Stundtals är sträckorna mellan templen ett par dagars vandring långa. Det blev även en busstur mot tempel 41 och därmed även hotell denna kväll. Utanför hotellet kom en kille med cykel och pratade en stund. Han berättade om sin resa till de 88 templen och tyckte att det var roligt att jag kommit hela vägen från Sverige. En timme senare ringde telefonen på hotellrummet och förstod att receptionen ville nåt. Några minuter senare står killen och receptionisten bakom min dörr med en O-settai. Han kom med några apelsiner och en kopp kaffe. Gott var det även om det känns lite skämmigt nu när jag varvar gåendet med lite buss för att ta mig snabbare fram. Tror dock att det är ett större bekymmer för mig än för killen med cykel!

Med löfte om återseende!

Dags att lämna fantastiska Ashizuri-Misaki bakom sig och styra norrut. En sista titt på omgivningarna och då hittade jag ett kärleksnäste där par kan låsa sitt hänglås. Eftersom jag fortfarande vandrar min egna väg och min kompanjon Koba Dashi är lite tveksam kring vilka motell jag bokar, blev det inget nytt hänglås i staketet. 

Istället blev det ett tårfyllt farväl och faktiskt en och annan kram med mina vandrarvänner från de första 50 milen. Har bara 14 vandringsdagar kvar och har kommit fram till att jag ska ta mig runt ön på ett eller annat sätt.  Idag kom ett perfekt tillfälle att ta bussen tillbaka till Nakamura som jag lämnade för två dagar sedan. Därmed lämnar jag vännerna två dagar bakom mig 

Lite ledsamt var det, man kommer varandra så nära på en sån här tur. Efter bytta telefonnummer, adresser och e-post och löften om att ses snart igen satte jag mig på bussen. Vi får se om det blir över midsommarsillen någon sommar eller om vi kommer att träffas vid järnvägsstationen i Shibuya. Oavsett så har jag fått vänner för livet!

Måste säga att det här med buss inte var så tokigt! Tog mig två dagar att knata ned och 1,5 timmar att åka tillbaka. Kostade 1900 yen vilket motsvarar ca 140 kronor. Tydligt och bra på bussen, man går på längst bak och tar en biljett. På biljetten står en siffra och på tavlan längst fram ser man vad man ska betala när man kliver av. Mer turistvänligt kan det inte bli! 

Enkoji, tempel 39

Trots att jag tog bussen till Nakamura blev det strax under 30 km som avverkades idag. Från Nakamura till tempel 39 och sedan ytterligare några km till Sukomo, där jag bokat Businesshotell i natt. Imorgon är det ett liknande upplägg fast tvärtom. Knallar 22 km till tempel 40 och tar kvällsbussen vidare till Uwajima City. Blir ingen lätt dag imorgon även om det låter så...en hel del höjdmeter ska övervinnas! Om ni undrar varför jag bokat in mig på hotell några nätter, så är det helt enkelt så att jag inte vill ta en plats från någon annan vandrare på vandrarhemmen när jag inte bara går. När jag bara vandrar igen blir det traditionella boenden som ändå är något billigare och framför allt trevligare med sällskap!

Något sliten i värmen hittade jag detta underbara fik mellan Enkoji och Sukomo vid väg 56. Happy house hette det och nog kan jag konstatera att jag kom ut med ett leende på läpparna! Så härligt och mysigt ställe och tokrolig tjej! Som om någon viftat med ett magiskt spö så var tårarna borta, skrattet tillbaka och lusten att knata mot nya utmaningar och träffa nya människor :o) Tänk vad bra det kan bli!